Jag har drömt om att bli författare sedan jag var liten och några av mina starkaste minnen från barndomen är när andra människor läste något som jag skrivit. Jag kommer ihåg högläsningen på lågstadiet, hur jag som 11-åring smugglade in mina noveller bland de ”riktiga böckerna” på Örkelljunga biblioteket och då några vänner agerade ut en av mina noveller på bussen på väg hem från gymnasieskolan i Klippan. Jag minns hur det pirrade i kroppen när en text var färdig och hur hjärtat nästan slutade att slå i väntan på att någon annan skulle ta in det som jag hade skapat.

Det bästa jag vet är att sitta framför en dator med ett öppet worddokument och se hur mina karaktärer får liv. Jag har alltid älskat att berätta, älskat att skapa världar där mina huvudpersoner får känna, uppleva och slås ned för att sedan resa sig igen. När jag skriver slutar allting runtomkring mig att existera. Jag finns bara just där, just då.

Mina böcker handlar ofta om snåriga familjerelationer och grymma människoöden. För mig finns det inget som är mer spännande än att lära känna en karaktär på djupet, att förstå hur hen tänker och känner. Som historiker känns det naturligt att skriva om det förflutna, att hitta beröringenspunkter mellan då och nu och försöka förstå vad det är som formar oss som människor.